Jenny Asterius Persson

Smällen, skriket efteråt, allt blod, väntan på ambulansen...

Jag cyklade hem som vanlig från teatern nu i fredags kväll. Halv vägs hem, strax innan rödljuset, cyklar en person om mig. Han trampar på då vi får grönt. På den korsande vägen kommer en annan cyklist i full fart som säkert tänkte " jag kör på så hinner jag även om det slår om till rött..."
Smällen när denne kör in i mannen som precis kört om mig är enorm och han flyger över styret och landar rätt på huvudet... Han som körde på klarar sig och smiter därifrån, cyklar vidare utan att se efter hur det gick för den andre... Den andre som ligger helt blodig och livlös mitt på vägen!

Vi är 5 st som blir vittne till detta, jag och två medelålders par som precis kommer ut från en restaurang.
Alla förstår vi allvaret i situationen, här fanns inga sekunder att spilla. Det handlade om liv eller död.
Mannen på gatan hade ingen puls, låg där bara helt i våra händer. I människors händer som agerade direkt.
En ringde ambulans, en annan såg till att vi syntes där i mörkret på gatan, en tredje kollade hans puls..
Vi enades direkt om att hjärtmassage var nödvändigt och satte igång. Adrenalin. Blod. Tankar. Är han död?
Efter 4x 30 tryck börjar han äntligen andas själv, men han är mycket svag. Ambulansen kommer, läkare, en bår.

Det går upp för mig att vi antagligen har räddat ett liv.
Vad hade hänt om det inte hade varit en massa människor omkring.. Människor som visste vad de skulle göra?

Att kunna göra hjärt och lungräddning borde vara en kunskap som alla lärde sig.
Jag har fått min utbildning på Fältartisterna och Försvarsutbildarna. Tack för all kunskap och för alla övningar vi har fått göra. Plötsligt står man där mitt i en situation när man måste agera och där det kan handla om sekunder.

Jag blev mobbad många år under min skoltid för att jag hade cykelhjälm. Det var töntigt.
Det är töntigt att skada sig bara för att man vägrar bära cykelhjälm!