Jenny Asterius Persson

Att vi är många i branschen som tampas om många få platser och lever efter att "du kan lätt bli utbytt mot någon annan" var något jag jag erfara rätt upp i ansiktet.

Att dessutom ens kollegor, som alla står som frågetecken inför det som skett och frågar mig varför de gör så, inte vågar öppna sin mun av rädsla att själva bli klassade som "besvärliga" gör mig vansinnig.

Jag är inhoppare, alternerare som det så fint står på hemsidan, till två roller i föreställningen, Tjejen som har rollen är nu sjukskriven pga graviditet och då jag redan gjort 5st inhopp var jag övertygad om att jag skulle fortsätta med det.

Tji fick jag.

I ett mail från producenten stod att läsa att de tagit in "en annan artist" som skulle göra den ena rollen, som dessutom är den som har flest repliker.

Jag "behövdes i en dans".

Suck. 

Om det är nåt typ av maktspel eller annat trams vet jag inte.

Bara att jag kände mig värdelös. 

Teaterförbundet kunde tyvärr inte hjälpa.

Jag tog, såklart, striden och pratade med såväl VD, producent och regiassistent.

Men inget kunde jag göra.

Bara svälja och hålla huvudet kallt och högt. Le. Och bara vara jävligt bra i det lilla jag gör.

Varför hamnar jag i dessa situationer?

Vad är det jag ska lära mig?

Snälla berätta!

Kan, förutom att vara rätt typ som söks, vara den knepigaste delen i branschen.

Här gäller det att nätverka och alltid ha ögon och öron öppna för att inte missa vad som är på gång.

Lära in nya låtar, ta sitt paradnummer, tänka på klädvalet och hur man presenterar sig... Fokusera och leverera när man väl får sina 3 minuter eller dansomgång på scenen.

Yes!! Kanske kände man det på sig eller så blev det en positiv överraskning. 

Nu gäller det att löneförhandla. Vilka förmåner går att få? Biljetter? Resebidrag? Lägenhet? Traktamente?

Båda parter nöjda och kontrakt skrivs!

Kostymavdelningen kontaktar dig och vill ta mått och börja sy. Äntligen får man en liten försmak av vad som komma skall.

En stort paket kommer i brevlådan: manuset! Kryper upp i soffan och läser igenom det högtidsfullt.

Första mötet med nya kollegorna.

Vi läser och sjunger igenom manuset tillsammans och får veta hur det kreativa teamet har tänkt sig att föreställningen skall se ut.

Långa dagar, sena nätter. Eller bara en kort förmiddag... Texter ska pluggas och  danskombinationer nötas. Det där med att vara social med övriga världen sätts ibland i den här perioden på kort paus.

Första mötet med publiken. I Sverige är det oftast vänner och familj som kommer medan man i andra länder har sk "try-outs" i veckor innan premiären för att finslipa på allt. För vad publiken tycker är viktigt, det är ju trots allt för dem vi gör detta!

Nerver som pirrar, förväntningar inför kvällen, små lyckosparkar från nära och kära, förberedelser med smink och peruk, uppvärmning, ridån går upp, föreställningen är igång, premiärskål, blommor, fest. 

Vardagen är tillbaka. Föreställningarna rullar, recensionerna var förhoppningsvis bra och publiken är i extas.

Men säg den lycka som varar för evigt.

Har du redan nästa kontrakt klart? Grattis! Annars börjar jakten igen och "Musikalartisternas 10-stegs programmet" har pånytt startat.

Otaliga kostymer som hon byggde och sydde bar jag som liten på barnkarnevalen i Norrköping; jordglob, Nils Holgersson med Akka, spårvagnschaufför med egen spårvagn (!!!) Knölsvan. 

Ofta vann jag för bästa kostym!

Den här veckan har jag fixat till en till Hello Kitty kostym till Kalasklart.

Att vara kreativ och skapa är nog en livsstil. När jag går runt på stan och i små butiker märker jag att jag alltid letar ting till nya kostymer oftare än till mig själv privat. 

Ska man kanske extraknäcka som kostymör? 

Jag hade visst olika färger på strumporna när jag gick på lekis. Det är iaf vad en lekiskamrat kommer ihåg. 

Om det var för att jag ville vara Pippi Långstrump eller bara strunta i att ta ett par "som man ska" minns jag inte.

Att gå sin egen väg har alltid varit nåt jag levt efter.

Gör det du med!

Jag tror det!

Jag diskuterade jobb och kärlek med en väninna igår och vi kom fram till att en person som är förälskad är oftast glad, och när du utstrålar glädje dras folk till dig. 

Likaså är det med jobb. Hur kommer det sig att ett erbjudande sällan kommer ensamt utan nog fasen ska det dundra in flera bara för att man inte kan ta dem alla. 

Det låter ju helt enkelt som att om vi fokuserar på det vi vill, kommer i flow, och utstrålar glädje och lycka så kommer kärlek och arbete le tillbaka.

Bara för att en frågade i torsdags om jag varit sjuk på sistone och jag svarade: Nej, inte sedan förra januari då jag fick bronkit.

Så smyger det på under dagen. 

Vik hädan baciller!!

Mitt bästa tips mot halsont:

• Riven ingefära (2-4cm)

• Hackad vitlök (2/3 klyftor)

• Honung (1msk)

• Coca-Cola (33cl burk)

Koka upp allt och drick!

(Det går såklart bra att skippa colan, men den dämpar det starka för magen.)

Då är det bra att göra en sk "mindboard", ett collage med saker man önskar och ser framför sig.

Två av mina killkompisar har bilder på halvnakna vältränade män på sina kylskåp för att peppa; sådär ska jag se ut!

Vilken tjej kan jag sätta upp på mitt kylskåp?

Att vara helt ledig hela semestern från operan var ju tanken men seriöst, hur lätt är det för en workoholic att säga nej? Ett jobb är ändå väldigt bra gjort.

Hur kommer kostymerna sitta efter 4v julledighet... Visst, jag har varit på gymmet och jag har åkt skidor men en och annan skumtomte eller chokladpraliner för mycket har ju slunkit ner, jag erkänner.

På't igen. 

Nu är det bara upp till bevis

Kan du eller kan du inte.

Karaktär eller ej.

Vill jag? 

Ingen tvekan. JA!

Tänk dig 70 st ungar mellan 2-10 år som under 2h har fullt fokus och gör precis vad du säger. Det är coolt!

Det gäller att inte vara för barnslig men inte heller för vuxen.

Att aldrig släppa karaktär och ta med dom in i lekens värld.

Jag älskar mina jobb!