Yalla Yalla!!
Omringad av 50pers som skiker Yalla Yalla!!
Kanske skulle detta skrämma en vanlig svensson om platsen hade varit någon annanstans, men inte för mig just idag.
Jag befann mig i Kolmården, utklädd till Bosse Boj ( en pelikan ), och gick omkring i godan ro och delade ut kramar till barn som antingen skrev av förtjusning eller av förskräckelse, när det plöstligt dräller ut en massa människor från en chartrad buss.
Alla ska ta kort på pelikanen, eller Ankan som de flesta barn - och föräldrar - kallar Bosse Boj.
Yalla!! Yalla! Hej, hej. Sedan blir det moster, morbror, kusin, pyssling och syssling, Kusiners kusin och pappas älskarinna med svärson... eller nåt som knäpper med sina kameror.
Själv står jag där och småsvettas i dräkten. Det droppar från min panna ner i ögat, med det är ju totalt omöjligt att torka bort det, för hur skule det se ut om Bosse plötsligt tog av sig huvudet?! Nej, svetten får drypa. Korten måste knäppas.
Alla får sina kort, de ropar hej och tack och skyndar in i parken, själv skyndar jag till omklädningsrummet, sliter av mig dräkten, och vräker i mig en tårtbit som parken köpt in för att fira besöksrekord.
Några timmar senare möter jag samma samling människor när jag står och trycker ihop pins till barnen.
Alla ska de ha en varsin.
Svetten börjar rinna igen.
Vilken tur att jag inte är iklädd en pelikandräkt den här gången.
Yalla! Yalla!
Kanske skulle detta skrämma en vanlig svensson om platsen hade varit någon annanstans, men inte för mig just idag.
Jag befann mig i Kolmården, utklädd till Bosse Boj ( en pelikan ), och gick omkring i godan ro och delade ut kramar till barn som antingen skrev av förtjusning eller av förskräckelse, när det plöstligt dräller ut en massa människor från en chartrad buss.
Alla ska ta kort på pelikanen, eller Ankan som de flesta barn - och föräldrar - kallar Bosse Boj.
Yalla!! Yalla! Hej, hej. Sedan blir det moster, morbror, kusin, pyssling och syssling, Kusiners kusin och pappas älskarinna med svärson... eller nåt som knäpper med sina kameror.
Själv står jag där och småsvettas i dräkten. Det droppar från min panna ner i ögat, med det är ju totalt omöjligt att torka bort det, för hur skule det se ut om Bosse plötsligt tog av sig huvudet?! Nej, svetten får drypa. Korten måste knäppas.
Alla får sina kort, de ropar hej och tack och skyndar in i parken, själv skyndar jag till omklädningsrummet, sliter av mig dräkten, och vräker i mig en tårtbit som parken köpt in för att fira besöksrekord.
Några timmar senare möter jag samma samling människor när jag står och trycker ihop pins till barnen.
Alla ska de ha en varsin.
Svetten börjar rinna igen.
Vilken tur att jag inte är iklädd en pelikandräkt den här gången.
Yalla! Yalla!
Kommentarer
Trackback
