Jenny Asterius Persson

Jag roar mig med olika saker på mitt jobb.
Ett är detta;

En liten kille pekar mot mig och säger
- Jag vill ha en sak
Jag tittar på honom men säger inget. Han pekar då igen på mig och denna ordväxling utbryter.

- Jag vill ha en sak
- Vill du ha ett straff?
( pojken som knappt når upp till disken jag står bakom spricker upp i ett solskensleende )
- Jaaaaaaaaaaa!
- Vill du verkligen ha ett straff?!
( pojken ler ännu mera och är så otroligt exalterad över att han snart, snart, snart ska få ett straff )
- Jaaaaaaaaaaaaaaaaa!
- Vill du inte ha ett armband istället?
( jag delar även ut armband där föräldrarna kan skriva in sitt namn & telenr ifall de kommer ifrån varandra )
-...eh..Joooooooooooooooooo

Mamman står hela tiden, fullt ovetandes om vår konversation och ler mot mig, som att hon bara älskar att hennes lille son och jag har ett moment.

Galet.
Jag vet!
Men sjukt kul.

Idag roade jag mig även med hålla i broschen tills barnet sagt tack till mig.
Ibland tog det lite längre tid, och barnen blev smått chockade över motståndet.
Artighetskurs stod även på schemat.
När folk frågade vad vi höll på med svarade jag glatt att det enda man var tvungen att vara för att få en brosch var bra uppfostrad och hövlig.

Imorn är en ny dag.
Ny dag - nya pedagogiska stunder.